I den här bloggen får du följa mig, Josefine, på äventyret att vara au pair i Nya Zeeland. Allt från lek med barnen till äventyr, tankar och funderingar. Enjoy!
Hej dar mina tappra lasare! Ja snart sa ska nog den har uppforsbacken borja plana ut igen for mjolksyran borjar komma ska jag saga, och forhoppningsvis sa vantar en fantastisk utsikt dar uppe som var vart besvaret. Det ar mycket battre nu i alla fall. Forkylning, huvudvark och ont i halsen vagrar slappa sa sov 2 timmar inatt, men jag ar pa benen och ar med som vanligt igen, superskont.
Igar tog jag mig antligen utanfor husets granser, stack in till stan en stund och fick faktiskt shoppat billigt (annars ar det dyrare har an hemma och det gillar vi inte, billig shopping utomlands ja tack) och traffade Therese nan timme da vi antligen hittade en tid som bade kunde haha.
Idag var det tillbaka som vanligt igen men vi har bara varit hemma hela dagen alla ar lite smasnuviga, hello smabarnsbaciller! Det sporegnade hela natten men nu verkar det spricka upp i alla fall sa vi kan ga ut en runda och njuta av varen. Om det bara tillhor varen eller om det ar hela tiden vet jag inte, men oj vad vadret skiftar har. Nar jag vaknade senare igar var det stralande sol ute. Tva timmar senare nar jag tog bussen sporegnade det och pa kvallen var det uppehall igen. Far nog bli solskyddsfaktor och paraply i samma vaska framover, just nu glommer jag bada delarna haha.
Ja om ni inte forstod det sa har min dator gjort sitt och gatt vidare till ett mer stillsamt liv. Jag mailade foretaget Need a Nerd (haha) och de kom hem till oss och kollade pa den. Det var tydligen fel pa harddisken och chansen att de skulle kunna laga den (for 3000 kr) var 50 % sa det kandes inte riktigt vart det. Mycket funderingar och mailkontakt med pappa fram och tillbaka om vad som var bast att gora, men det slutade med att vi skickar en dator hemifran, forhoppningsvis idag, sa jag kan borja skriva pa bloggen som vanligt igen om nan vecka;)
Elliot vagrar sova pa eftermiddagen langre (min vardefulla rast!!) sa far val ta tag i au pair jobbets glamorosa sidor igen haha. Puss och kram skumbanan
Ja just nu tillater jag faktiskt att tycka synd om mig sjalv. Jag ska ju egentligen befinna mig i Auckland for tillfallet och fira Fanny som fyller ar. I onsdagsnatt drabbades jag dock av maginfluensa och fick aven feber under dagen. Blev inte somn efter ett pa natten sa hela torsdagen halvsov jag mig igenom. Nar jag vaknade imorse kandes det battre och tankte att det nog hade gatt over fort. Var nara att packa de sista sakerna och ta mig till flygplatsen for att forsoka fa tag pa en standby biljett, trots att fredagen var samsta dagen. Bestamde mig dock for att det inte var vart att riskera det och fick inse att de 1000 kr inte kommer bli anvanda den har gangen. Istallet har jag spenderat ytterligare en dag i sangen och tur var val det, febern har gatt upp och ner (uppe i 39 ikvall) och verkar aven som jag haller pa att drabbas av forkylning och darmed en mindre kul huvudvark som bonus. Sangliggandes i tva dagar gor att ryggen borjar ta stryk men vill inte vara dar ute heller med risk for att smitta de andra. Perfekt timing att min dator skulle lagga av just nu ocksa va. Forhoppningsvis kan dock pappa skicka ner en dator nasta vecka, sa om ca tva veckor ska jag val kunna vara kontaktbar pa riktigt igen! Blev tyvarr ett riktigt deppinlagg men just nu kanns Sverige och familjen langre bort an nagonsin och aven fast familjen ar gullig sa blir det aldrig samma sak och man ar ratt ensam. Ikvall har jag i alla fall fatt lana vardmammans dator och kunnat ta kontakt med omvarlden igen, och med ER saklart, inte att glomma!! En vilosam helg vantar men hoppas att det kan gora att jag ar pa benen snarast, behover det mer an nagonsin nu! Sa ar laget, men nasta inlagg ska jag se till bli roligare! Bilderna drojer dock tills jag har min alldeles egna dator, can't wait. Puss pa er dar hemma, ni ar saknade
Da hande det som inte fick handa. Igarkvall precis nar jag skulle skypa med mamma och pappa sa stangdes plotsligt av helt ovantat. Har hant nagra ganger tidigare for att den har varit for varm, sa enkelt var det dock inte den har gangen.. Det star att den inte kan repareras och stangs av direkt. Sa nu ar jag utan dator pa obestamd tid verkar det som. Javla skit faktiskt. Dessutom har jag mycket grejer som inte ar sparade pa den externa harddisken, hur kan jag vara sa lat?? Bilder fran hela sommaren om jag inte minns fel.. Sa manga ganger jag har tankt att jag ska gora det, men sen tar det flera timmar att overfora sa da har det fatt vanta. Ville bara saga i alla fall att jag f;rmodligen inte kommer gora sa mycket liv av mig den narmaste tiden. Ikvall har jag fatt lana Melanies dator som tur ar.. I helgen tar jag atminstone flyget till Auckland och Fanny som jag larde kanna pa orienteringen, ska bli riktigt kul!! Sa ja, vi hors nar vi hors och hall alla tummar ni kan for att det loser sig snarast!!
Jag kan nu kryssa av en sak på att-göra-listan här borta, jag har sett en rygby-match (aka nationalsporten) och inte bara det, jag fick se landslaget spela, det bästa laget i världen! Jake (värdpappan) är läkare i laget så han fick två biljetter och jag fick följa med, så himla gulligt. Jag var där med hans bästa vän och fick på så sätt en personlig kommentator som kunde förklara spelet, för inte är det lätt inte. Han sa att till och med spelarna var förvirrade ibland om vad som gällde haha. Vi satt dessutom på första raden så riktigt kul. Ett stort tack i alla fall, världens bästa värdfamilj :) Vädret var i princip storm, bitvis regn och kallt men det var riktigt kul att vara där och faktiskt få se All Blacks, mäktigt. I efterhand fick jag höra att det inte var en särskilt bra match och att laget fick kritik för att de hade spelat dåligt, men de var tillräckligt bra för min del ;)
Argentinas klack, som hördes mer och var väl så positiva, ända in i slutet, där snackar vi stämning :)
Maori-dans som laget alltid inleder med, äkta NZ style!
I pausen så släcktes plötsligt hela arenan ner och alla började smattra med kamerorna i väntan på att något stort skulle hända. Vad som hände? Strömavbrott haha. Spelarna skulle precis gå in på planen när det hände så de fick snällt vända om igen och vänta i 10 minuter innan de fick igång ljusen igen... Pinsamt Wellington ;)
Slutresultatet. Argentina har nyss kommit med, innan har det bara varit Sydafrika, NZ och Australien som har spelat (förutom vart fjärde år i VM), men de blir nog farliga om något år.
Åhej vad det blåser! Jag tar tillbaka det jag sa tidigare om att det blåste mycket, NU blåser det. Och regnar. Och är kallt. och är allmänt höstväder där man allra helst bara vill kura ihop sig som en boll, dra täcket över huvudet och ta igen sig från gårkvällen. Det blev en riktigt rolig kväll igår! Jag mötte upp Matilda och vi gick till ett café där vi delade på en flaska vitt vin och snackade av oss, på svenska finally haha. Därefter mötte vi upp Kaisa (från Kanada) och några nya zeeländare och gick runt på lite barer/klubbar. + Kostar inget i inträde så man hinner kolla in många ställen under samma kväll/behöver inte känna att man är tvingad att stanna länge bara för att det ska va värt kostnaden - Inget ställe att hänga jackor så antingen får man bli extra varm där inne eller skippa jackan och frysa lite extra i väntan på bussen Kollektivtrafik och jag går inte hand i hand som ni flesta vet (cykel for the win!) men här är det bara att snällt rätta sig efter busstiderna eller ta taxi hem. Bussarna slutar gå vid tolv på fredagar och på lördagar finns det nattbussar som går en gång i timmen kl 1,2 och 3. Igår var dock turen på min sida. Hade missat den där lilla detaljen att nattbussarna inte gick på fredagkväll så vid 2 tackade jag för mig (trodde jag) och gick ut för att vänta på bussen. Men såklart så kom det igen buss... Det var bara att promenera tillbaka till baren och fortsätta festandet och lyckades faktiskt träffa en som bodde i Island Bay så vi kunde dela taxi hem vid 4. Vilken detaljerad berättelse det här blev då, men så blir det när man har lite extra tid över såhär på eftermiddagen.
Den där ihopkurade bollen får dock vänta för nu är det bara att tagga rugby och heja All Blacks! Woooh!
Ja man ska ju inte ropa hej förrän man är över ån. Dagen som gick så smidigt med pojkarna igår, idag var det en annan visa. Idag hade jag pojkarna själv hela tiden, puh, det tar på krafterna ska jag säga. Vi var på music class en timme under förmiddagen och jag fick använda barnvagnen för första gången. En liten muta med crackers (ja jag vet, det är sånt man inte ska använda, men som Melanie (mamman) sa, hellre glada barn och en icke-sönderstressad au pair när de ändå ska ha nåt att äta, vilket jag tog fasta på!) och det gick kanon. Sedan började man ångra att man har tvillingar. En unge sprang omkring medan den andra grät för att den inte fick mer crackers. En unge ville lägga pussel medan den andra hoppade omkring och klängde. En unge vägrade sova och sprang omkring (när jag tänkte mig en välförtjänst rast!) medan den andra längtade efter mamma. Under dagen "hann vi med" fyra olyckor (i byxorna) varav 3 var number two. Det hela blev så mycket bättre när det blir totalstopp i vasken så att inget rinner ner och jag får ösa med en spann till badkaret istället. Ursäkta känsliga läsare, det kanske inte är något man bör dela med sig av, men tänkte att ni säkert ville veta hur glamoröst en au pairs liv kan vara ibland ;) I vanliga fall (får man lov att säga det redan??) så är det playdate med Therese på fredageftermiddagar, men hon fick en välförtjänt ledig eftermiddag = mer egentid med pojkarna, woho haha. Så Therese, om du läser detta, lova att aldrig mer få ledigt då hehe :)
Nu checkar jag åtminstone ut från jobbet för den här veckan och ska ta mig upp stan ikväll för att möta Matilda och kanske några andra :) Och vet ni vad, imorgon väntar RUGBY!! All Blacks (herrlandslaget) möter Argentinga och jag har världens bästa värdfamilj, jepp jepp! Sjukt taggad tjej som nu säger hej (då)
Torsdag kväll. En sista dag innan helg och så har två veckor passera i Wellington. Det kan nog bli riktigt bra det här tror jag. Det är nog som de säger, det tar ca 6 veckor innan man på riktigt har kommit in i familjen, kulturen och allt annat. De här två veckorna har på ett sätt gått i raketfart och på ett annat sätt varit så otroligt långa. Det har hänt så mycket, det har varit så många nya intryck, så mycket rutiner att lära sig, så många människor att träffa och så så många tankar hit och dit. Idag kändes det faktiskt som jag landade lite. Jag provkörde den stora bilen till skolan. Jag hade playgroup med massa trevliga au pairer. Jag var ute och sprang utmed kusten och blåste nästan bort (och hoppas att förkylningen på så sätt kan försvinna helt). Jag lagade större delen av middagen. Jag la alla pojkarna. Jag planerade för kommande helger och lov. Jag hade en riktigt au pair dag. En dag där allting inte gick rätt men där ingenting gick för mycket fel heller. Ett glas som är halvfullt. Så okej. Det är väl så optimistisk jag kan bli haha, är ju trots allt en realistisk pessimist.
Vädret är en återkommande faktor men igår var det faktiskt helt underbart! Svenskar pratar alltid om vädret, så är det bara. Man kan alltid prata om vädret, speciellt med mormor/farmor som en bra öppningsreplik haha. Okej en stor parentes där. Jake var ledig hela dagen igår så vi fixade i trädgården på förmiddagen, rensade ogräs och hade oss. När pojkarna hade sin nap drog jag på mig gympaskorna och gick en promenix i Island Bay centrum och vidare till kusten och knäppte lite bilder, som för övrigt nog kommer i helgen. Under eftermiddagen åkte vi till Jakes pappa, vandrade utmed stranden och upp för en vandringsled med härlig utsikt. Kvällen spenderades med tre andra au pairer på en bar där vi träffade en del nya zeelandare också, kul. Mindre kul att det var kallt kallt kallt. Ni ser, vädret återkommer alltid på något sätt.
Alltså tycker jag vi avslutar med ett konstaterande relaterat till väder. Jag lovar att aldrig mer klaga på att det blåser i Malmö.
I fredags visade sig vädergudarna från sin bästa sida och bestämde sig för att avsluta den sista vinterdagen (ja det känns lite konstigt att säga det haha) med sol och t-shirtväder under dagen. Såhär glada blev vi och blåste upp ballonger!
På eftermiddagen när Therese var här med ungarna så hittade vi maskeradlådan och möttes av både spiderman, tiger och den här krokodilen.
Ja den där Weta Cave med bland annat Sagan om Ringen var väl vad det var... Vi stannade där i tjugo minuter ungefär innan vi bestämde oss för att dra vidare, men jag fick se Gollum i alla fall!
Bara för dig Felicia, nu har jag nästan sett King Kong haha! :D
Vi promenade ner till hamnen som ligger precis vid centrum, gick på Underground Market som under lördagar gör om ett parkeringshus till "marknad" med egnagjorda saker och sedan vidare till Scopa för lunch. På kvällen gick jag och några andra ut och utforskade barlivet så smått men fick tyvärr ge upp vid elva för då blev förkylnigen allt för jobbig.
Igår (söndag) försökte jag kurera mig från förkylningsvirus men stack ändå upp till stan några timmar bara för att komma bort lite, gick utmed hamnen och läste en bok i blåsten haha. Det var även fars dag så det blev utsökt middag med egengjord färsk pasta (som ni ser på bilden), jätteräkor typ, ärtor, purjolök och fetaost, mums mums. Till efterrätt blev jag mer internationell och testade jelly för första gången, de var minst sagt chockade när jag sa att jag aldrig hade prövat det innan (inte rätt upp och ner åtminstone).
Två av busungarna ikväll, efter en regning dag men där jag var själv med pojkarna en stor del av dagen vilket gick över förväntan :)
Helg står på schemat och det är dags att börja utforska Wellington så smått på egen hand, ska bli väldigt intressant. Ska strax möta upp några tjejer utanför "Weta Cave", tror det är ett slags museum där man kan se hur de har gjort Sagan om Ringen och liknande. Verkligen något för mig som endast har sett den första filmen och inte kommer ihåg den haha. Men tänkte att det var ett bra sätt att lära känna lite nya människor och så kanske de kan visa mig hur bussarna fungerar också om jag har tur (Melanie, mamman, är snäll och kör mig dit). Ikväll ska jag försöka möta upp Matilda som jag mötte på orienteringen och få snacka lite svenska, woho.
Dock har små förkylnings- och halsbaciller börjat attackera Josse vilket inte är lika kul. Hoppas det går över illa kvickt, behöver inte snörvla runt det första jag gör.
Gårdagen bjöd på fantastiskt väder där man kunde sitta ute i -shirt, himla bra sätt att ta avsked av vintern tycker jag, nu är det ju faktiskt vår här och vi går mot ljusare tider. Känns rätt gött att kunna säga det, hehe. Sorry, var bara tvungen att säga det, ni vet, skadeglädjen är den enda sanna glädjen :)
Har även fått veta ungefär när jag ska ha semester och familjen gav mig en hel del så kan jag jobba lite extra ibland, kompromissa är verkligen en himla bra grej. Så om ni nu känner för det så runt jul eller någon gång i januari får ni gärna sätta er på ett flyg hit, hade varit perfekt. För ni vill väl inte att jag ska resa runt alldeles ensam i stora stora Nya Zeeland utan någon att dela alla minnen med??
Anyway, time to get going, men tänk gärna på den där sista hinten ;)
Äntligen fick jag tummarna loss och har laddat in de första bilderna från kameran i datorn. Facebook får vänta ett tag till innan jag pallar lägga upp men tänkte att ni kan få se ett urplock av bilder redan nu, sån där förhandsvisning, precis som på bio. Så ta fram popcorn skålen, på med 3D-glasögonen (så ser ni extra coola ut i alla fall) och så försöker jag välja ut det bästa, såklart bara söta bilder på barnen, lever ju trots att drömlivet ;)
Okej, så det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. Försökte ladda upp alla bilder på en gång, men lyckas inte flytta runt dem eller kunna skriva under så får nog göra på nåt annat sätt nästa gång. Orkar dock inte mer nu, men här har ni bilderna i alla fall. De första är utsikten över Auckland. Sen är det på orientationen, så fokuserade var vi och även CPR. Efter det barnkalas med alla gullungar och även fina Therese som fick sig en egen liten målning ;) Lite pyssel, lekpark och ja, resten hittar ni under. Wola!
Tänk att det här - Botanic Garden - finns mitt i staden nästan, helt underbart
Torsdagkväll. Tänk, imorgon har jag varit här i en vecka. En vecka. Oj vad livet har förändrats under en vecka och så mycket jag egentligen har lärt mig under den här tiden. Har fortfarande otroligt mycket att lära men det känns ändå som det går bättre och bättre för var dag som går och såklart lär man känna familjen bättre också. Snart kanske man kan börja ta tag i sitt liv utanför familjebubblan också haha.
Idag fick jag äntligen översättningen på körkortet så nu är det bara till att starta bilen och köra iväg. Eh ja, något liknande i alla fall. Var på playgroup med många andra au pairer vilket var riktigt kul, vi är faktiskt en hel del svenskar här och som ni kanske läste tidigare så utgör Skåne en majoritet, big like på det ;) På eftermiddagen var vi en vända på Zoo. De har årspass för två av barnen och därmed vuxna också vilket är skönt så behöver man inte känna att man måste lägga en hel dag där. Liite bättre än Skånes djurpark om man säger så. Vi hann bara se ca en tredjedel men då fick vi ändå en skymt av bland annat lejon, giraffer, gorillor, uttrar, små pingviner och röda pandor. Det var nästan så att håren reste sig en aning när lejonen röt till och det hördes långt därifrån. Lite tveksam dock till hur jag ska klara av att hålla koll på två eller tre killar själv sen, hade varit toppen om man kunde dela sig i tre delar eller ha elastiska armar och ben så man snabbt kunde fånga upp de små krabaterna istället för att springa runt som en galning :)
Är ganska dålig med kameran för det är så mycket annat att tänka på nu i början men har laddat in bilderna i datorn nu så förhoppningsvis kommer det upp några stycken ikväll eller imorgon.
Och måste bara säga det igen, så himla kul att så många följer bloggen och även lämnar en liten kommentar då och då, ni är allt bra fina ni.
Tänk, vid den här tiden (svensk tid) gick jag upp för bara drygt två veckor sedan och jobbade fortfarande på Gateau, det livet känns väldigt långt borta just nu. Istället sitter jag här, i Wellington, har precis skurit grönsaker och potatis till middagen ikväll, sitter ute i solen (äntligen visar sig NZ från sin rätta sida!) då det till och med är varmare i solen än inomhus (ja det är tur att det går mot sommar ska jag säga för här är kaaallt) och väntar på att pojkarna snart ska vakna efter deras nap. Är första gången jag är själv med dem i två timmar så börjar långsamt, men det ska förhoppningsvis gå vägen.
Innan idag var på Botanic Garden och vi kunde verkligen inte valt en bättre dag med tanke på vädret. Lite kyligt i skuggan men annars är det bara att vända ansiktet mot solen och njuta. Nåja, en sekund i alla fall, sen får man springa efter busungarna igen. Var riktigt fint, kändes nästan som att gå i en sval regnskog ibland och de tyckte det var hur kul som helst att mata ankorna och leka på lekplatsen.
Annars då? Jo, lite upp och ner. Har haft världens största otur och tappat min lins. Så nu vet jag inte hur jag ska göra. En ny kostar 1300 och det vet jag inte riktigt om det är värt. Oavsett var det precis det jag inte behövde nu i början. Mycket tankar såklart. Familjen är jättebra och jag börjar väl komma in i rutinerna mer och mer, men jag inte sluta undra lite då och då varför jag gav mig iväg på detta. Jag gjorde ju nästan det här för ett år sedan, bara under lite kortare tid. Familjebubblan är verkligen rätt ord och jag har varken tränat, träffat folk i egen ålder (ett kontaktnät som jag måste försöka bygga, huh) eller lärt känna staden. Men jag vet jag vet, jag har inte ens varit här en vecka och allting tar tid och livet är en berg och dalbana. Vissa dagar behöver man en mamma/pappakram och en stor godispåse mer än andra dagar. Igår var en sån dag. Idag? Förhoppningsvis en bättre dag :)
Klockan är inte ens åtta på kvällen men ögonlocken är redan blytunga och att jag ska försöka göra något vettigt under kvällen känns nästan som en omöjlighet.
Ytterligare två dagar har paserat och för tillfället känns det väldigt avlägset att det inte var mer än en vecka sedan jag lämnade den trygga världen. En vecka?! Fick äntligen skypat med mamma och pappa igår (efter sisådär sjuttioelva försök haha) vilket var skönt, även om livet där hemma och Malmöfestivalen kändes rätt lockande igen...
Igår gav jag mig ut på en joggingrunda utmed kusten i ett otroligt blåsigt Wellington. Jag lovar att aldrig mer klaga på att det blåser mycket i Malmö, hade någon gett mig en ballong här så hade jag gjort som Nalle Puh och åkt långt upp i skyn. Riktigt skönt i alla fall, blir inte mycket träning här borta, antingen är man fullt upptagen med familjen eller man utmattad i sängen och orkar inte lyfta ett finger. På eftermiddagen åkte vi på barnkalas och möttes av sockerhöga ungar och massa spring. Var nog första gången man fick agera vuxen på barnkalas, annorlunda känsla. Och ingen liten godispåse... :( Träffade i alla fall tre andra svenska au pairer (alla från Skåååaaune) så var kul, erfarna typer ;) Idag har vi varit på playgroup på Olivers skola och sedan fixat en del ärenden i stan. Så nu har jag ett bankkonto, har fixat ansökningarna till översättningen om körkort och gått igenom en del papper här hemma. Hade verkligen ingen aning om att det var så mycket som man skulle göra. Tänkte att man lekte med barnen och städade lite typ. Oh no mister. Varje dag ska man fylla i vad barnen har gjort, ätit, sovit osv och varje månad ska man skriva en berättelse om ett "wow" ögonblick för varje barn, vilka kategorier som passar in där och hur man kan gå vidare från detta som gör att de utvecklas mer. Tjena. Har fått Marias, den förra au pairens böcker här nu som jag kan kolla igenom, tacka gud för det.
Måste bara nämna maten också. Ja det är ingen risk i alla fall att man går upp i vikt här uppe av för mycket mat i alla fall. Frukosten bestod av en macka och banan kl halv åtta, en liten bagel kl 15 och sen kvällsmat halv sex. Godispåsen med underbart svenskt lösgodis är min räddning för tillfället haha.
Börjar verkligen undra vad jag har gett mig in på, men får försöka komma ihåg att jag bara har varit här i tre dagar och att det tar tid att vänja sig det mesta...
Visst ja, en sista grej! Jake tog upp mig på en första provrunda med min skruttiga lilla bil igår. Vänstersida woop woop. Jaq lyckades hålla mig på rätt sida vägen och inte sätta på vindrutetorkaren så det får väl ändå räknas som en lyckad förstatur haha :)
Imorgon kommer programme managern hit och ska kolla hur det går och om vi har "gjort alla steg" som man ska ha hunnit med hittills, så får väl ta tag i lite småsaker. Herregud vad mycket babbel, text och inga bilder det blir nu. Sorry för det, men ska försöka ladda in lite bilder så smäningom. En bild säger trots allt mer än 1000 ord!
God morgon alla godingar! En ny dag har precis börjat och idag kunde jag sova enda till halv sju, wooho haha, det tar sig sakta men säkert.
Ja som ni säkert förstår så har jag nu landat för sista gången och befinner mig i Wellington, Island Bay närmare bestämt.
Sista dagen i Auckland fick vi genomgång i hjärt- och lungräddning, riktigt bra, hoppas bara man kommer ihåg det också och liten kurs i hemlängtan. Synd att alla splittades sen, hade blivit ett riktigt härligt gäng. Framför allt med en del svenskar, men vi får försöka ses ibland ändå och hitta på äventyr. På eftermiddagen kom mormorn och morfarn och hämtade upp mig och körde mig till flygplatsen, supergulliga verkligen.
En timme på planet och lite över åtta på kvällen tog jag mina första fotsteg i Wellington och möttes av M och J, värdföräldarna. Flygplatsen ligger precis i staden faktiskt så man kan se när planen går in för landning. Vi bor precis vid kusten (no shit, island bay haha), ca 20 med bil från centrum. Huset är fint och jag har en stor säng där jag spenderar större delen av tiden. Dock är huset mycket kallare än hemma så jag får använda de tjocktröjor jag har.
Gårdagen träffade jag pojkarna för första gången. Väldigt mycket energi men de verkar gulliga i alla fall. Kom framför allt bra överens med O (5-åringen) men tvillingarna ska väl säkert också gå bra. Vi åt lunch, eller ja frukost för min del, på ett mysigt kafé som ligger har havsutsikt, bokstavligt talat verkligen, och på kvällen åkte vi in till stan där vi åt på kinarestaurang.
Mycket tankar som snurrar i huvudet för tillfället. Hur jag över huvud taget ska klara att ta hand om barnen på egen hand, samtidigt hinna träna och träffa kompisar, köra bil på fel sida och hinna upptäcka ett helt land med massa äventyr. Familjen är jättegullig men det är klart svårt att kastas in i ett nytt liv och snabbt bli del av alla vanor och rutiner. Det är ju inte utan att man börjar fundera varför man gav sig in på det här när livet där hemma är så enkelt och man vet hur allting funkar och hinner med allt haha :) Några tankar bara som snurrar för tillfället men det ska säkert bli bra, M är hemma större delen av nästa vecka så det blir en skön start.
Jahapp, då var det morgon i Nya Zeeland igen. Inte mycket sömn inatt. Hon jag bor med (från Tyskland) har extrem hemlängtan så har varit vaken sen kl 4 och försökt att bara trösta henne och prata om allt och inget och övertyga henne om att det kommer bli bättre och att hon måste försöka ge det ett tag till. Inte lätt det här. *ta i trä* men än så länge känns det bra och jag måste säga att tiden i New York gjorde en mycket mer självsäker och gör att jag vet hur det kan vara, vilket är väldigt skönt. Tänkte att jag för en gångs skull kanske kunde skypa med någon, när det till och med är kväll hemma hos er!!, men ja, det var ju lättare sagt än gjort haha. Looonely, I'm mr looonely,... heh :D
Gårkvällen blev i alla fall okej. Det var kul att komma iväg och vara utanför hotellet och faktiskt få börja inse att vi befinner oss här borta, men 50 dollar, njaa, det var det inte värt. Vi fick alla fall se en underbar utsikt över Auckland, innan det började spöregna och vi sprang tillbaka till bussen och såg ut som dränkta katter hela högen. Efter det väntade "the famous" fish n ship som man åt med fingrarna. Sorry mamma, men din panerade fisk är mycket bättre och pommes frites, hej Mc Donald's. Om ni inte har förstått det innan så är jag en pessimistisk realist, lika bra att vänja er. Vi avslurade med att åka färja på tio min någonstans innan alla trötta och frusna återvände till ett skönt hotell och kröp ner i varma sängar.
Snart frukostdags och dags att packa väskan en sista gång. Idag väntar föreläsningar om hemlängtan (passande nog va?) och lite annat smått och gått innan flyget ikväll. Nu väntar jag bara på fredagskänslan och sen är jag redo! Puss och kram allihop
Sådär, blir en liten kortare uppdatering idag, de här 20 min försvinner i rasande takt, tänk att vi hade det så innan, att alltid behöva tänka på hur många minuter man var inne på internet, huh hemska tanke... Okej, det var inte alls det jag skulle snacka om. Bra jobbat Josefine, minuterna tickar redan iväg..
Okej, sooo anywayy... Idag har varit en sjukt späckad dag så hjärnan känns ungefär som pulvermos och ögonlocken är aningen tyngre än vanligt. Vi har haft långa föreläsningar om vad det innebär att vara au pair, olika papper, dokument osv som man ska fylla i varje dag/en gång i månaden om barnen, kontrakt och på eftermiddagen teorilektion om körning på vänster sida och som tur var en kul avslutning med olika äventyr man kan göra här. Hade inte riktigt väntat mig att det skulle vara så mycket att tänka på (både med familjen, körning men självklart framför allt barnen) så det är klart... Lite nervöst och mycket information att ta in. Dessutom på engelska vilket tröttar. Men! Har alla andra klarat det innan så ska det väl inte vara allt för omöjligt.
Om en halvtimme (kl 17) väntar sightseeing i Auckland där nästan alla ska med (kommer väl sitta som döda fiskar på bussen allihop haha) så det är bara att börja tagga!
Imorgon väntar nya föreläsningar och sedan kommer morfarn och hämtar upp mig på eftermiddqagen och tar mig till flygplatsen där jag tar flyget en timme (kl 19) till Wellington och min kära familj.
Just det. STS Au Pair har varit så dåliga med information, så nästan ingen av oss svenskar har internationellt körkort. Det måste vi nu ska på egen hand vilket kan ta 10 dagar, när vi väl har ansökt om det... Inte bra. Hade förmodligen tänkt börja övningsköra redan i helgen och sen använda bilen i veckan, men what to do...
5 min kvar. Herregud, det här är stressande. Bamsekram till er där hemma och kul att så många läser!! :D
Då var de stora flygresorna gjorda och vi är framme i Auckland där vi ska ha orientering till på fredag (onsdag kväll här nu, konstigt men sant haha). Efter ett jobbigt hejdå på Kastrup (ja så känslosam som jag har varit de senaste dagarna är väl mer än jag någonsin har varit..) så satte jag mig på planet till Dubai som skulle ta 6 timmar. I slutet av resan när jag satt och halvsov så väcks jag plötsligt av några flygvärdinnor och lagom yrvaken börjar jag försöka rota fram passet då jag hör boarding card bla bla bla... Men ack så fel jag hade. Där stod de med champagne i fina glas och en hel tårta!! Någon (en viss Melrek, någon??) visste att jag fyllde år och ja, happy birthday to me! De tog foto och alla ur personalen hade signerat på olika språk. Och där satt jag för mig själv haha med ett champagneglas i handen och en stor tårta för mig själv. En mer bisarr situation får man föreställa sig. Men självklart, en otroligt rolig överraskning, dock har jag fortfarande inte blivit klok på vem den här mystiska personen är...
Nåväl. Framme i hettan (ja det var verkligen som att mötas av en vägg) tog jag, två andra svenskor och tre danskor buss till hotellet, fick några timmars sömn innan det var dags att sätta sig på långflyget till Auckland. Tre filmer senare, lite sömn möjligtvis, en mellandlandning i Melbourne (jepp, nu har jag varit i Australien också!) så sitter jag nu här. Äntligen nyduschad, haft första introduktion med massa namnlekar och lite för trötta ögonen.
Imorgon väntar en riktig heldag med föreläsningar hela dagen och på kvällen Auckland-tour, kan nog bli riktigt skoj.
Har 5 min kvar att använda av internet idag så vill passa på att påpeka att ni fick förstatjing på vad som händer här borta - innan facebook, mail och skype, det ni!
Hörde att ni hade grymt sommarväder där hemma. Vi har grymt vinterväder. Just so you know liksom.
Då var det snart dags. Dagen med stort D. Dagen som alltid har verkat så långt bort. Dagen som blir början på mitt livs äventyr.
Väskan är så gott som packad. Det gick att få ner allt och till och med möjlighet att lägga ner någon extra godisbit och ett par sommarskor. Fast 30 kg är ju mer än jag någonsin har haft... Tackar och bockar till familjen som är så snäll och betalar för en extra väska när jag flyger mellan Auckland och Wellington, då man bara får ha 23 kg då. Ni förstår varför jag har en bra magkänsla va? :)
Jag hade världens bästa kväll och natt i fredags och känner mig så lyckligt lottad att jag känner så fina människor. Och kanske nästan kan tacka för presenterna här också hehe :D Dock var det med lite blandade känslor och jobbiga hejdå både i fredags och lördags.
Nu väntar förhoppningsvis några (många) timmars sömn innan vi vid lunchtid imorgon sätter oss i bilen och tar den röda faran över till Kastrup. Där väntar flygresa på 6 h till Dubai, övernattning på deras hotell och sen den långa flygningen till Auckland. Men det ska gå bra. Något annat finns inte och det går alltid att lösa efterhand. Så... Ett jobbigt hejdå till familjen väntar såklart men annars så ska det bli sjukt kul att komma iväg!
Dagen med stort D är här imorgon. Och då är jag redo. Mer än redo.
Ja de flesta av er kanske kommer ihåg bloggen som jag hade i New York (timesinnewyork) och nu kör vi fortsättningen med nya äventyr i Nya Zeeland istället, jadå!!
Jag förstår verkligen inte vart den senaste tiden har tagit vägen. Dagarna flyger fram utan att jag hinner blinka och innan jag vet ordet av det så står jag förmodligen på Kastrup med min fullastade väska till max, lite för mycket lösgodis och förhoppningsvis en lagom portion nervositet och förväntan.
Jag kommer inte riktigt ihåg när tankarna på att faktiskt bli au pair i Nya Zeeland började ta form, men när de väl gjorde det så gick det inte många veckor innan jag satt framför datorn och började fylla i ansökan. Väl där så var det en ganska lång process innan man blev godkänd men sen sa det bara svisch! Jag hade precis blivit antagen när jag satte mig på flyget till London för att besöka min "kära fru" (ta det inte allt för seriöst haha) Lidia som - av en tillfällighet - var au pair i Bristol. Lugnt tänkte jag, det här kommer ta lång tid nu. En och en halv vecka senare hade jag hunnit med att maila med ett par stycken och skypa med världens mest underbara familj . Det är alltid svårt att veta hur saker och ting kommer blir på endast två A4-sidor och ett halvtimmes skype samtal, men magkänslan, huvudet och hjärtat skrek ja och två dagar senare blev jag erbjuden plats och flygbiljetten var bokad. 20 augusti. Heela sommaren. Lång tid. Ja tjena. Semestern flög förbi, alla jobbveckor likaså, plötsligt lämnade jag in nyckeln och sa hejdå till Gateau och nu sitter jag här, torsdag kväll och försöker förstå vad som håller på att hända. Positivt menat såklart :) Oavsett så ska det bli superfantastisktmegajättekul att komma iväg och till NYA ZEELAND av alla ställen, så himla häftigt!!
Innan dess ska jag hinna med att fylla 20 imorgon (ja håll i hatten, Systembolaget står redo med öppna armar) och avskeds/20-årsefest på kvällen. Det kommer bli fina grejer.
I alla fall, efter allt babbel och långa historier, så ska jag nu komma till poängen.. (ja hör och häpna) Hoppas ni följer med på resan och kikar in här lite då och då! :) (och vill ni vara en extra god medborgare så kan ni alltid supporta det svenska lösgodissystemet och skicka en påse, det lovar jag kommer bli uppskattat om några månader! Eller vem försöker jag lura, några veckor.. suck)
En och en halv timme till 20 och lösgodispåsen står framme, jag är så redo jag kan bli!
