josefineinyazeeland.blogg.se

 

Idag är det inte Josefine som bloggar, utan Linn, haha. 

Jag sitter för tillfället i Josefines säng och kollar på henne när hon försöker packa i ordning lite saker. Eller ja, allt ska tydligen ner i väskan för att städerskan kommer imorgon för att städa ur garderoben och allting. Stackarn. Sen kommer ju Olivia (den nya au pairen) på onsdag med, så då flyttar Josefine ut i vardagsrummet för att sova där dom sista nätterna. 

 

Det känns helt sjukt att hon verkligen ska åka? Kommer bli så himla tomt... Kommer liksom ihåg när vi räknade och sa att "Jo men herre gud, det är hela 12 veckor kvar, nästan 3 månader". Svisch sa det ja. Och nu är det jag som är där, med 14 veckor och 3 månader kvar. Svisch säger det så står jag också och undrar hur fan jag har samlat på mig en miljon saker på så kort tid, och hur i hela världen jag ska få med mig allt hem? Jaja, tur att vi inte bor allt för långt ifrån varandra hemma i alla fall! Jag håller ju hus i Göteborg, typ, så Öresundståget neråt några timmar så är jag i Malmö! 

 

För övrigt ser jag fram emot en rolig lördag där vi ska vara här först, för lite drinkar och snacks, för att sedan inta Wellingtons nattklubbar för sista gången tillsammans. Nä, usch, vill inte tänka på att det är sista gången... 

 

Frågade precis Josefine om hon ville hälsa något till sin blogg, haha, och hennes svar var att hon vill att någon ska stoppa tiden så att hon inte behöver åka hem. Försöker påminna henne om att hon ska ju faktiskt ut på nya äventyr. Australien och Dubai ju! Är faktiskt riktigt avundsjuk. Hon slipper den hemska, kalla, regniga, blåsiga (vindiga, haha!) vintern här och åker hem till sommar och studenter. Gotting! 

 

Men nu känner jag mig inte riktigt kvalificerad nog att fortsätta skriva, så, Puss & kram! (Tänkte skriva att ni kan ju läsa min blogg som uppdateras mer, men det gör den inte för min dator har dött, hehe)

 

 

Ett snabbt litet hej tänkte jag hinna med innan jag går och lägger mig. 

Befinner mig nu i Ahipara med Ilona på YHA Hostel, med gratis Wi-Fi som ni säkert förstår! 

 

I helgen har jag hunnit fixa massor på datorn vilket var jätteskönt, mindre stress framöver och fick skrivit tvillingarnas Goodbye letters (istället för Learning stories), bokat boende för de två första nätterna i Dubai, sökt hostel i Sydnet, läst på mycket om Dubai och ska bara få lite svar från Carro så ska vi nog ro det i hamn också haha och lite annat smått och gott. Blev tyvärr en del jobb i lördags bara för att jag valde att vara hemma (och ville fixa grejer, så lätt var det ja...), men kändes mer okej i alla fall när jag vet hur kort tid det är kvar, det är trots allt de jag kommer sakna mest! 

 

Ilona sov hos oss under natten (världens bästa och gulligaste morföräldrar!) och idag började vi färden norrut. Kringelikrokvägar genom sol den ena sekunden och spöregn den andra, kommer aldrig bli klok på det här vädret... Stannade vid världens vackraste och längsta strand, som man dessutom kunde köra på :D Lovar att visa bilder senare. Stannade även vid ett helt enormt jättegigantiskt supermegastort (okej, kanske räcker där, tror ni har fattat poängen...) träd, kände sig rätt liten i jämförelse.

Ser väl inte jättemycket fram emot att sova i bilen vissa nätter och leva på kalla bönor i tomatsås typ, men vet att Ilona gärna vill det för att spara pengar så får väl bli det några nätter, om en vecka är jag återigen i min sköna säng med obegränsad tillgång till mat så det ska vi säkert klara av haha. 

 

Imorgon åker vi iväg på busstur till Cape Reinga som är den nordligaste punkten och förhoppningsvis kunna "surfa" nerför sanddynerna på 90 mile beach - håll tummarna för fint väder! Inte helt fel för 27 dollar (vanligtvis dubbla) som jag hittade av ren tur på GrabOne förra veckan. 

 

Om vi inte hörs mer under veckan återkommer jag söndag- eller måndagkväll, längre än så blir ni inte av med mig. 

Ha en bra vecka, hoppas ni får behålla våren :D

Jag sa ju i det förra inlägget att det kanske var på tiden att jag delade med mig av lite tankar och funderingar, det är ju trots allt det som jag gör större delen av tiden. Förbered er på babbel, osammanhängande meningar och alltmänt kaos, ungefär som min hjärna. 

 

Att jag har 2,5 vecka kvar här borta är så ofattbart att jag inte kan förstå det. Rättare sagt, vill förstå det. De senaste månaderna sedan jag bokade flygbiljetterna hem någon gång i februari har det inte gått en dag utan att jag har tänkt på dagen jag ska åka hem och vilken ångest det är. Vågar inte gissa hur trötta alla måste vara på mig för att jag fortsätter tjata vareviga gång haha och blandar lycka med sorg om vartannat. 

 

Livet här borta har verkligen gått spikrakt uppåt sedan julen. I början hade jag helt klart en tuff period där allting gick fel på en och samma gång. Datorn kraschade så jag inte kunde ha kontakt med någon hemifrån (vilket var som mest behövligt vid den tiden!), fick maginfluensa samma helg som jag hade bokat flygbiljett upp till Auckland för 140 dollar och anlände i den perfekta fasen där pojkarna var i trotsåldern och hade toaletträning och helt klart mer okontrollerbara än vad de är nu. Tänkte att 9 månader nog var rätt lagom tid, att det skulle bli skönt att komma tillbaka till Sverige och svensk sommar och där dagarna pendlade upp och ner från där jag älskade livet till att jag ville sätta mig på första bästa planet hem. 

 

Vid jul hände något. En jul som inte alls var jul och där ni där hemma kändes väldigt långt borta, samtidigt som jag skattade mig otroligt lycklig för att ha kommit till en sån fin familj. Hittade underbara vänner som jag aldrig vill tappa kontakten med, nya playdates med crazy pojkar, en sommar som var den bästa sedan 70-talet (medan ni hade den längsta vintern sedan mannaminne hehe) och en fullkomligt fantastisk resa till Sydön med 7's därpå där jag var bara var ett stort lyckopiller. 

I samma veva började Elliot och Leo skolan (för andra gången haha) och au pair livet blev så mycket enklare. Under förmiddagarna hade jag nu tid att handla, laga mat och tvätta utan att samtidigt försöka hålla koll på "dubbel trubbel" och träna så jag kunde vad jag ville på kvällarna och träffa alla. Mer energi till att göra roliga grejer på eftermiddagarna, framför allt när jag var själv med pojkarna. 

Livet tedde sig så mycket bättre än jag någonsin hade vågat hoppats på. Livet ÄR så mycket bättre än jag någonsin hade vågat hoppars på. Livet kommer vara så mycket bättre? Det är frågan det. 

 

Folk är borta tycker jag är galen som åker hem bara för studenter när jag hade kunnat stanna några månader till och jag har ett flertal gånger frågat mig själv samma sak. Family first är det någon klok person som har sagt, jag gissar att de har rätt. Jag vill vara hemma under den veckan men sen? 

 

De flesta som är här borta är rätt trötta på au pair livet i slutet, även om de gärna hade velat stanna kvar i Nya Zeeland. Det hade jag förmodligen också varit om jag hade haft pojkarna hela dagarna som innan men nu är livet verkligen bra. En bra mix där jag hinner med allt. Vädret börjar i och för sig bli sämre och med det också fruktansvärt kallt inomhus och mörkt tidigt och svårare att göra grejer, så jag gör väl rätt ändå, 1,5 år av sommar liksom, varför klagar jag? Samtidigt så vet jag ju svaret, för att jag har träffat underbara tjejer här borta, älskar pojkarna över allt annat och är fullkomligt kär i Nya Zeeland och Wellington som definitivt känns som ett andra hem. Trots blåsten... 

 

Hemma väntar samma liv som innan jag åkte, bara att jag byter ut ett heltidsjobb mot extra och att vännerna där hemma hart gått vidare med sina liv. Jag tackar återigen gudarna för att jag kommer hem till svensk sommar. Det ska bli bra. Det måste bli bra. 

 

2,5 vecka kvar innan jag ska till Australien och Dubai, hur sjukt är inte det?! Dessutom stanna på de där två ställena, bara sådär, fan vad jag är lyckligt lottad. Det försöker jag intala mig själv haha. 

 

Oavsett så väntar en veckas resande imorgon innan slutspurten är här med pojkarna hela dagarna sista veckan och nya au pairen som anländer på onsdagen. Vilket slut va!

 

Lite för mycket känslor, lite för mycket som är osäkert, lite för mycket ångest och en stor portion lycka, där har ni au pair livet just nu. 

Idag fick jag en ny guldstjärna. Men ingen choklad, attans attans. Idag var dagen där jag skulle flyga upp till Auckland med Elliot och Leo på egen hand, något ingen annan har gjort innan. Lite smånervöst men samtidigt förhållandevis självsäker, klart att jag skulle klara det här! 

Vi förberedde väl med lyxigt snack för pojkarna i deras egna lilla ryggsäck, där vi även hade ett "koppel" på haha, utifall att de började springa iväg för mycket, packade väskorna väl så det skulle bli så enkelt som möjligt att bära allt, ett antal böcker att läsa (där jag valde favoriter med lite mer text så de inte tog slut för fort, man får ju inte va dum!) och datorn med i extra fall vi skulle behöva vänta eller underhålla pojkarna med en film. Det gick verkligen så bra. 30 kg bagage, två pojkar och två Nalle Puh gosedjur att hålla reda på och det gick så smidigt. Inget koppel, inget filmtittande och inga pojkar som hamnade på nyheterna. Hur många rutor choklad är jag värd? 

Skrev på facebook nyss: "When it's almost easier to fly up with two boys to Auckland than drawing with them for 5 minutes, is something wrong then?"

 

 

 

Näst sista helgen i Wellington blev himla lyckad. En nykter utgång i fredags efter att ha kört till Amandas födelsedagsparty med tyvärr lite för lite folk ute men Swedish House Mafia ett tretal gånger (då vi varje gång blir lika exalterade, tröttnar ju aldrig haha) innan jag spontant sov över hos Amanda, inte hann äta (sedan halv sex kvällen innna) för att göra adrenaline forest som var så mycket tuffare än jag hade trott. Klättrar alltså högt uppe i träden över vajertrådar, linbanor och klätterrep på olika nivåer och efter att bokstavligt talat skakat pga att inte ha ätit (ja mamma, dummaste jag någonsin gjort men men) och trillat ner från repen och blivit hängande i min sele har jag nu fyra fina blåmärken på armarna som är större än tennisbollar, bra där ja. 

Snabbt hem och byta om för indisk middag i stan med tre andra tjejer innan jag sov över hos Ilona och mötte upp Cosi dagen efter för att göra egna smycken, äta franska crepes och kolla i världens bästa "souvenirbutik" där jag köpte ett pussel över Wellington till mig själv för 40 dollar. Nämnde jag att jag nog har blivit barn på nytt lite för mycket här borta? 

 

Vädret pendlar fram och tillbaka från att i början av förra veckan gå ner under 10 grader och kallt kallare kallast inomhus till att nu vara behagligt t-shirt väder, vädergudarna gör en inte klok här borta alltså. 

Så är inne på min tredje sista vecka här borta, varav två helger och en vecka spenderas på nordligare bredgrader. Det är så sjukt och så mycket ångest att jag egentligen inte ens vill tänka på det. Så det gör vi inte nu. Sudda sudda sudda bort de dumma tankarna och lev i nuet. Eller ja, för en minut eller så i alla fall. 

Nu blir det Sex and the City, en kopp te och lite fix på datorn, precis som hemma. 

Tänk vad veckorna går fort, samtidig som vi flyttade bak klockan måste de ha gjort dygnet kortare också, något annat är inte möjligt. 

 

I veckan har jag hunnit med playdate med Kia i botanic gardens, junglerama dagen efter med Kia igen och en väldigt härlig dag med Jake och pojkarna (och farfarn i slutet) där jag fick lära mig mer om rugby och kricket och sen ha picknick uppe på skolan i solen. Sen... 

Skulle vi ta oss hem igen och jag skulle hjälpa Leo att cykla nerför backen genom att hålla i "ett långt handtag" som de har bak på cykeln och göra att han inte går för fort. Vi börjar ta oss nerför när handtaget plötsligt lossnar och Leo börjar flyga nerför backen (som är ganska brant). Ni vet känslan när man är på väg att trilla och allting börjar gå i slow motion men man kan inte göra så mycket åt det. Exakt så kändes det. Glädjen som utbyttes mot skräck gick fortare an jag hann blinka och jag störtade efter Leo. Inte långt droppade jag picknick korgen så att det tydligen flög ut tallrikar, bestick, öppnare och annat haha, och jag var såå nära att få tag i honom. Men inte nära nog. Snart därefter (vi snackar alltså inte mer än 20 m här och några få sekunder) tappar han balansen och flyger framåt och slår i ansiktet. Blodigt ansikte där näsan och pannan är uppskrapad och framför allt en väldigt rädd Leo. Och en minst lika skakig Josefine. Som tur var hände inget allvarligt och jag tackar verkligen gudarna. Så snabbt som något sånt händer och man är helt hjälplös, lite för mycket drama i den här familjen i mellanåt asså haha. 

 

Oavsett så hostar Leo som bara den igen så han var hemma idag från skolan och likaså imorgon. Mina värdefulla lugna timmar framför datorn och träning, det var dem ja... Börjar nog skatta mig rätt lycklig att jag inte är här under vintern när de är hostiga och förkylda om vart annat haha. 

Pussel och bakning stod på schemat (känner du igen dem mamma? :D), och senare på eftermiddagen tog vi en tur till biblioteket innan simning för Elliot. 

 

Nu ska jag fortsätta fixa med presenter, får berätta mer om helgen på lördag förhoppningsvis, imorgon blir en lång dag och sen party hos Amanda och utgång woop woop!

Får se vad för äventyr pojkarna har att bjuda på imorgon ;)

 

Så i veckan som gått har jag hunnit se Netball för första gången. Lite som enklare basket och väldigt enkelt att förstå, framför allt om man jämför med de andra nationsporterna rugby och kricket. Amandas värdmamma är tränare för Wellys damlag Pulse så hon fick biljetter dit, sjukt kul. 

 

Swiiisch sa det och så var jobbveckan över igen. Förvånansvärt mycket jobb trots 4-dagars vecka med heldag i tisdags och definitivt en lång dag igår när Melanie hade blivit matförgiftad och låg i sängen hela dagen och Jake var borta från halv åtta på morgonen. God morgon och upp och hoppa! Men dagenn gick ändå förvånansvärt bra! Trots Oliver som hade kissat ner sängen på morgonen, glömde att Elliot stod för morning tea och fick ta en extra tur till affären, laga mat, träna, hämta upp pojkarna, härlig timme på stranden, simlektion och hålla koll på Oliver samtidigt, hem och fixa klart maten och försöka äta med tre halvgnälliga pojkar som alltid är övertrötta efter simningen och sen få alla i säng. Det är sådana dagar som man tilldelar sig själv en guldstjärna och en klapp på axeln! (och lite choklad, men det håller vi tyst om)

 

Nu ska jag snart göra mig i ordning för middag och utgång ikväll och tyvärr även säga hejdå till Natalie, som kom på samma orientering som mig. Usch, hatar sånt här. Inte många veckor kvar tills jag har desto fler att säga hejdå till.. 

Sjukt peppad för utgång i alla fall och se vad Welly har att leverera än en gång! 

 

I helgen väntar förhoppningsvis roadtrip till Castlepoint med Amanda imorgon och sen är jag barnvakt på kvällen då jag gav det i julklapp till Jake och Melanie (sådär lite smått på tiden att de utnyttjar det...) och söndag ser oplanerad ut. Måste fixa med deras scrap-book och verkligen börja planera alla resor. Nån gång. 

 

Nu väntar hattletande som är kvällens tema! 

 

 

Oliver, 6 år gammal: 

Då mina kära vänner var vi tillbaka till vardagen igen utan påskägg, påskharar och äventyr med familjen. Har haft underbara dagar där dagarna blev mycket bättre än väntat, fick verkligen en att inse hur mycket jag kommer sakna dem!