Osammanhängande babbel
Kategori: Allmänt
Jag sa ju i det förra inlägget att det kanske var på tiden att jag delade med mig av lite tankar och funderingar, det är ju trots allt det som jag gör större delen av tiden. Förbered er på babbel, osammanhängande meningar och alltmänt kaos, ungefär som min hjärna.
Att jag har 2,5 vecka kvar här borta är så ofattbart att jag inte kan förstå det. Rättare sagt, vill förstå det. De senaste månaderna sedan jag bokade flygbiljetterna hem någon gång i februari har det inte gått en dag utan att jag har tänkt på dagen jag ska åka hem och vilken ångest det är. Vågar inte gissa hur trötta alla måste vara på mig för att jag fortsätter tjata vareviga gång haha och blandar lycka med sorg om vartannat.
Livet här borta har verkligen gått spikrakt uppåt sedan julen. I början hade jag helt klart en tuff period där allting gick fel på en och samma gång. Datorn kraschade så jag inte kunde ha kontakt med någon hemifrån (vilket var som mest behövligt vid den tiden!), fick maginfluensa samma helg som jag hade bokat flygbiljett upp till Auckland för 140 dollar och anlände i den perfekta fasen där pojkarna var i trotsåldern och hade toaletträning och helt klart mer okontrollerbara än vad de är nu. Tänkte att 9 månader nog var rätt lagom tid, att det skulle bli skönt att komma tillbaka till Sverige och svensk sommar och där dagarna pendlade upp och ner från där jag älskade livet till att jag ville sätta mig på första bästa planet hem.
Vid jul hände något. En jul som inte alls var jul och där ni där hemma kändes väldigt långt borta, samtidigt som jag skattade mig otroligt lycklig för att ha kommit till en sån fin familj. Hittade underbara vänner som jag aldrig vill tappa kontakten med, nya playdates med crazy pojkar, en sommar som var den bästa sedan 70-talet (medan ni hade den längsta vintern sedan mannaminne hehe) och en fullkomligt fantastisk resa till Sydön med 7's därpå där jag var bara var ett stort lyckopiller.
I samma veva började Elliot och Leo skolan (för andra gången haha) och au pair livet blev så mycket enklare. Under förmiddagarna hade jag nu tid att handla, laga mat och tvätta utan att samtidigt försöka hålla koll på "dubbel trubbel" och träna så jag kunde vad jag ville på kvällarna och träffa alla. Mer energi till att göra roliga grejer på eftermiddagarna, framför allt när jag var själv med pojkarna.
Livet tedde sig så mycket bättre än jag någonsin hade vågat hoppats på. Livet ÄR så mycket bättre än jag någonsin hade vågat hoppars på. Livet kommer vara så mycket bättre? Det är frågan det.
Folk är borta tycker jag är galen som åker hem bara för studenter när jag hade kunnat stanna några månader till och jag har ett flertal gånger frågat mig själv samma sak. Family first är det någon klok person som har sagt, jag gissar att de har rätt. Jag vill vara hemma under den veckan men sen?
De flesta som är här borta är rätt trötta på au pair livet i slutet, även om de gärna hade velat stanna kvar i Nya Zeeland. Det hade jag förmodligen också varit om jag hade haft pojkarna hela dagarna som innan men nu är livet verkligen bra. En bra mix där jag hinner med allt. Vädret börjar i och för sig bli sämre och med det också fruktansvärt kallt inomhus och mörkt tidigt och svårare att göra grejer, så jag gör väl rätt ändå, 1,5 år av sommar liksom, varför klagar jag? Samtidigt så vet jag ju svaret, för att jag har träffat underbara tjejer här borta, älskar pojkarna över allt annat och är fullkomligt kär i Nya Zeeland och Wellington som definitivt känns som ett andra hem. Trots blåsten...
Hemma väntar samma liv som innan jag åkte, bara att jag byter ut ett heltidsjobb mot extra och att vännerna där hemma hart gått vidare med sina liv. Jag tackar återigen gudarna för att jag kommer hem till svensk sommar. Det ska bli bra. Det måste bli bra.
2,5 vecka kvar innan jag ska till Australien och Dubai, hur sjukt är inte det?! Dessutom stanna på de där två ställena, bara sådär, fan vad jag är lyckligt lottad. Det försöker jag intala mig själv haha.
Oavsett så väntar en veckas resande imorgon innan slutspurten är här med pojkarna hela dagarna sista veckan och nya au pairen som anländer på onsdagen. Vilket slut va!
Lite för mycket känslor, lite för mycket som är osäkert, lite för mycket ångest och en stor portion lycka, där har ni au pair livet just nu.