josefineinyazeeland.blogg.se

Det kan ju inte bli bättre än att avsluta det sista inlägget med att citera Håkan Hellström - Det kommer aldrig vara över för mig. Det är exakt jag ska ha med mig nu, livet har bara börjat och jag ett otal möjligheter framför mig vad jag ska göra, vad jag kan göra och vad jag vill göra. Äventyret i Nya Zeeland är dock definitivt slut nu och jag kan se tillbaka på en fantastisk tid som blev så mycket bättre än jag någonsin hade vågat hoppats på. Det blev ingen lätt början med barn som kom in i trotsåldern, satte sig emot en ny au pair och potträning på det, komma från sommar till vinter där medeltemperaturen i huset låg på 16 grader, maginfluensa samtidigt som datorn kraschade och min flygbiljett till Aucklad brände inne, och en förkylning som var mer envis än någonsin. Men det gick, sakta men säkert kom jag in i livet, lärde känna barnen, kom att älska Wellington och NZ som stad och fann underbara vänner som förgyllde såväl vardagar som helger. Jag hann resa och uppleva mer äventyr, vacker natur och fantastiska platser på några få veckor än jag tidigare har gjort i hela mitt liv och levde verkligen i nuet där jag gjorde allt jag ville. Jag reste till Fiji på nyår, hoppade bungy och fallskärm och allt annat tokigt man kan få för sig, gick ut och åt ett par gånger i veckan bara för att och tog vägen om Australien och Dubai på hemvägen. Jag levde fullt ut. 

 

Idag har jag varit hemma exakt fyra veckor och för första gången i livet har jag nog fått uppleva humörsvängningar haha. Vissa dagar är det så underbart att vara hemma med svensk sommar när den är som bäst, fina vänner som jag har saknat mer än jag vågat inse, världens bästa familj där man kan va precis som man vill och dagar som bara går utan att inse vad jag har gjort. Andra dagar gör det fysiskt ont i hjärtat igen för att jag vill tillbaka så mycket, året känns bara som en dröm och all luft går ur en för att från en dag till en annan gick jag från att ha alldeles för mycket att göra till att inte ha någonting. Självklart är barnen det jag saknar mest, mycket därför att jag inte kan ha någon kontakt med dem som jag har med kompisarna och lite med familjen och att gå från att se dem i princip varje dag i 9 månader till att inte få veta när jag träffar dem igen, det tar emot bara att tänka på. 

 

Att ta vägen om Australien och Dubai på vägen hem var det bästa jag kunde ha gjort för att få perspektiv på allting, smälta intrycken och göra något helt annat. Det ska också tilläggas att jag hade världens finaste vänner som överraskade mig när jag kom hem och gjorde att jag inte gick upp på rummet och stängde dörren om mig, de räddade definitivt mig där, hur klyschigt det än låter haha. 

 

Som de flesta av er vet kommer jag inte börja plugga till hösten. Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra och var jag vill plugga, mer än att jag helst ser något annat än Malmö och Lund. I Nya Zeeland ville jag bara tänka på där och då och insåg att plugget fick vänta ett år till, ett beslut som inte var helt enkelt att ta då jag inte hade några planer när jag kom hem och alla kompisar har börjat plugga. Men det känns bra ändå. Vad framtiden tar mig nu är fortfarade osäkert. På något sätt ska jag ta mig utanför Sveriges gränser igen men hur när var återstår att se och helst något jobb om det går. För tillfället jobbar jag lite extra på Gateau igen och njuter av sommarlov (om man nu får kalla det de...), fortsätter vädret såhär är det ju helt underbart hehe. 

 

Vill bara säga tack för alla som har följt mig under det här året, bidrigt med så många positiva och roliga kommentarer och alltid stöttat! 

Ett sista kapitel är skrivet, boken är avslutad och nu ska jag börja forma nya meningar till nya böcker som förhoppningsvis blir lika mycket storsäljare som det här året blev. 

 

Framtiden är min.