Tänk, vid den här tiden (svensk tid) gick jag upp för bara drygt två veckor sedan och jobbade fortfarande på Gateau, det livet känns väldigt långt borta just nu.
Istället sitter jag här, i Wellington, har precis skurit grönsaker och potatis till middagen ikväll, sitter ute i solen (äntligen visar sig NZ från sin rätta sida!) då det till och med är varmare i solen än inomhus (ja det är tur att det går mot sommar ska jag säga för här är kaaallt) och väntar på att pojkarna snart ska vakna efter deras nap. Är första gången jag är själv med dem i två timmar så börjar långsamt, men det ska förhoppningsvis gå vägen.

Innan idag var på Botanic Garden och vi kunde verkligen inte valt en bättre dag med tanke på vädret. Lite kyligt i skuggan men annars är det bara att vända ansiktet mot solen och njuta. Nåja, en sekund i alla fall, sen får man springa efter busungarna igen. Var riktigt fint, kändes nästan som att gå i en sval regnskog ibland och de tyckte det var hur kul som helst att mata ankorna och leka på lekplatsen.

Annars då? Jo, lite upp och ner.
Har haft världens största otur och tappat min lins. Så nu vet jag inte hur jag ska göra. En ny kostar 1300 och det vet jag inte riktigt om det är värt. Oavsett var det precis det jag inte behövde nu i början. Mycket tankar såklart. Familjen är jättebra och jag börjar väl komma in i rutinerna mer och mer, men jag inte sluta undra lite då och då varför jag gav mig iväg på detta. Jag gjorde ju nästan det här för ett år sedan, bara under lite kortare tid. Familjebubblan är verkligen rätt ord och jag har varken tränat, träffat folk i egen ålder (ett kontaktnät som jag måste försöka bygga, huh) eller lärt känna staden. Men jag vet jag vet, jag har inte ens varit här en vecka och allting tar tid och livet är en berg och dalbana.
Vissa dagar behöver man en mamma/pappakram och en stor godispåse mer än andra dagar. Igår var en sån dag.
Idag? Förhoppningsvis en bättre dag :)